bigtown

Amish är en kristen grupp, omfattande drygt 198 000 människor, boende främst i Pennsylvania, Ohio och Indiana i USA och delar av Kanada.

Gruppen är bildad ur en utbrytning ur mennoniterna som de ansåg blivit för världsliga. På grund av förföljelse i Europa kom de att emigrera till USA på 1700-talet, det enda stället där de numera finns kvar. Med varandra talar de pennsylvaniatyska, ett slags variant av tyska, och under sina religiösa sammankomster (som sker hos varandra, kyrkobyggnader finns inte) talar de gammaldags tyska, men för att kunna fungera i samhället lär de sig även engelska.

Karakteristiskt för amish är att de anser att den tekniska utvecklingen har gått för långt och därför lever de på ett sätt som i de flestas ögon verkar vara väldigt ålderdomligt. Jordbruk bedrivs till exempel ungefär på samma sätt som för 100 år sedan, likaså husbyggnad etc. Klädseln är också ålderdomlig och baseras på färgerna svart och vitt. Amishsamhällen strävar efter att vara självförsörjande på det mesta och de köper oftast ny mark med kontanter då de emotsätter sig lån. Försäkringar är till exempel förbjudna, den som råkar illa ut kan istället räkna med att få hjälp av sina grannar och vänner. Elektricitet och förbränningsmotorer används bara i undantagsfall. En del har också telefon men dessa förvaras utomhus i små hus som ser ut som utedass. Detta för att de stör den vanliga vardagen när de ringer, om man har den inomhus.

Det är väldigt olika i olika samhällen hur strikta reglerna är. På vissa håll är reglerna så stränga att kvinnor inte ens tillåts hjälp och smärtlindring när de föder barn. De ska klara sig helt själva. Alla maskiner är också förbjudna då dessa inte nämns i Bibeln. I ett samhälle några mil bort kan däremot kvinnor både få lära sig köra bil och utbilda sig till läkare.


Se den dokumentären. Efter att ha sett den uppskattas allt man har och hur tacksam man är till att ha ett sådant fritt liv som vi har. Det måste vara jättejobbigt att vara i en sådan situation de Amish är i, då de kanske helst av allt vill ha ett "normalt liv" men vill inte förlora sin familj.

Baah.
Jag är så himla trött på att inte jobba. Men snart, snart, snart, har jag ett såntdär dumt nummer som jag kan söka jobb med, fast bara på vissa ställen. Typ , eftersom det numret inte kommer vara lagens bästa väns nummer. Men det är bara för en kort tid. 3 månader. Det är jag och mexikanerna nu alltså!

I början var det typ, Woow. Jag har det riktigt niiice. Jag är i ett paradis och kan göra vad jag vill om dagarna.
Nu är det typ, jäääkla palmer, jag vill ha ett jobb!
Jag har nog aldrig diskat och tvättat så mycket i hela mitt liv som jag har gjort det senaste. Men det tar bara några timmar. Sedan sitter man där igen. Och ibland är jag lat. Då tycker jag att en halvtimmes promenad över till Brandons mammas hus är alldeles för låångt och skyller det hela på att jag inte har någon cykel. Och att sist jag tog tag i mig själv och faktiskt gick över dit, sov småbarnen middag och nannyn o jag kan inte prata. Hon pratar bara spanska. Och jag har inte kommit sååå långt i mitt spanska-pluggande. Så det slutar med lite teckenspråk och sedan sitter vi på varsin ände av huset. Hah! Great.

Och nu den senaste veckan har " det kalla kalifornienvädret" förvandlats till en bastu. 30 grader varmt. Herregud. Staaaackars mig. Hur ska jag någonsin förstå väder-systemet här?

Och så har jag nog aldrig sett så många bra filmer på mindre än en vecka.

- Burn after reading , guuuu va rolig den var. Helskön film. Och Brad Pitt är riktigt bra i den. Och såklart snyggis-skådisen George Clooney. Allt var perfekt. Galen och helkul. Se den!

-Pineapple express , det var längesedan jag satt och skrattade oavbrutet under en hel film. den var bara fööör rolig.
                                       en sån där skön film man bara inte kan få nog av.

Mamma Mia, den fick mig att vilja åka till Grekland, tyyp.

Mulholland Dr, den har jag ju dock redan sett. Men vi hyrde den för att Brandon inte sett den förut.
                           David Lynch's filmer är alltid intressanta. Jag gillar verkligen den filmen. Det är som konst.

Och så har vi också kollat på den klassiska tvserien It's always sunny in Philadelphia, den är ju såå rolig.

Jag blir galen!

Tidigare idag stod jag i kön på mataffären Vons tvärs över gatan.
Före mig i kön var det en kvinna.
Hon pratade högt och tydligt med kassörskan.
(Bra att veta > hon köpte en skvallertidning där rubriken handlade om John Travoltas döda son, och enligt mig, köpte hon förmodligen den tidningen ENBART för att kunna ta upp ämnet i mataffären...)

Kvinnan  - Är det inte sorgligt med John Travoltas son?
Kassörskan  - Ja verkligen (packar varor)
Kvinnan - Jaaa, min make jobbar inom filmbranschen och de känner ju John Travolta...
Kassörskan - Jaha , ja John verkar ju vara en väldigt trevlig kille...
Kvinnan - MMMM, verkligen! (tittar på mig och vill ha mitt medtyckande)
Jag - (Nickar och harklar)

Min tur att göra mitt ärende i affären. Kassörskan andas ut.
Men kvinnan vill inte ge sig. Påvägen ut fick hon syn på en film och ropar och frågar kassörskan vad den filmen kostar.
och så slänger hon självklart in en liten extra detalj " Min make har ju nääämligen vart med och jobbat på denna film och då måååste jag ju see den!"

ÄNTLIGEN kan jag göra mitt ärende att växla några dollar till quarters så att jag kan börja med att göra den jäkla tvätten!
Och förresten!!! OM nu kvinnans make var sååå god vän med John Travolta, vad tusan köpte hon en skvallertidning om händelsen för då? Jag menar, som jag skrev i början, för att kunna ta upp ämnet. Men det fick ju henne bara att verka dum i vår ögon.

Det är så mycket som hänt sedan jag slutade gymnasiet.
London, bli förälskad, bo i 3 olika hostel under 6 månader, flytta till "egen" lägenhet och bli sambos och jobba.
Hemma med familjen och presentera pojkvännen och visa "turistiga" ställen i Sverige.
Los angeles, lära känna pojkvännens familj och släkt, fira första julen borta, gifta mig.

Jag menar, jag slutade gymnasiet för typ 1 år och 8 månader sedan.
Är inte detta en ganska maffig "lista" på saker som man "hunnit med" under mindre än 2 år?
Inte för att "listan" är såå lång. Men det känns som att sakerna som finns på "listan" är ganska stora.

Men jag är glad.
Idag har vi skickat in de sista papperna för giftemåleriet. Det känns så skönt. Jag vill aldrig mer stressa så mycket som vi har gjort med alla de "sista minuten"-sakerna vi kommit på.
Vi gifte ju oss inte för att vi kände oss lata och tyckte att det var den enklaste sättet.
Det har varit mycket papper att fylla i, skriva in på datorn, göra kopior av, översätta personbevis, fixa ägarskap av minst 3 saker tillsammans, gå till doktorn för tester m.m. Och mycket stress har det vart som fått oss i obalans och oro.
Jag har många gånger känt mig alldeles för ung för allt detta. Jag pallar det inte. Sånt här ska väl inte jag som bara är 20 behöva gå igenom! Men så får man sätta sig ner och tänka på varför man gör det. Kärlek är ju bland det starkaste och finaste känslomässigt en människa kan ha.
Jag har hört många ord som "du är för ung" , "du är så långt borta"  " vill du verkligen göra detta?" Och förmodligen har någon tyckt och tänkt att jag kanske lär mig en läxa av detta om någonting gått fel eller så. Att jag kanske "tröttnar" på detta och kommer hem.
Men tänk på, man måste ge för att få. Jag gifte mig, gav, för att få vara med personen jag älskar och vill vara med.

Kan man verkligen säga att någon är för ung för att gifta sig när man inte har så många andra alternativ för att få stanna tillsammans ? Det är ju som att säga att någon är för ung för att älska någon, vara ihop. Ha ett förhållande. För i mitt fall är det ju precis vad vi vill. Ha ett förhållande. Jag tror inte att jag hade pallat att ha ett långdistansförhållande med någon på andra sidan jordklotet och ses en gång om året.
Därför känner jag mig inte det minsta dum och omogen att jag gifte mig. Det kändes ganska självklart, om det var det som krävdes av oss. Varför inte?

Jag känner såhär: Jag är 20 år och NU börjar livet. Och är det inte underbart att då ha någon vid sin sida att leva livet med?
Visst är jag en ganska spontan tjej. Men det är ju jätteroligt att vara spontan. Jag älskar att vara spontan. Och då känns det ju jätteroligt att jag gifte mig spontant med.

Jag är så fruktansvärt glad att jag inte kommer att behöva sitta om 10 år när jag är 30 och ångra att jag aldrig gifte mig med Brandon för att jag var för ung, att jag lämnade det underbara kaliforniska livet hem till Skövde och inte veta vad jag ska göra med livet och då tillpåköpet med ett krossat hjärta.

Och visst är det bra att vi lever i en sådan modern värld att det det "endast" är en 13 timmars flygresa ifrån mig och Sverige där familj och vänner finns.
Jag menar, tänk bara på alla de som åkte till Amerika i början av 1900-talet , familjen där hemma kunnde väl knappast räkna med att få se varandra igen.

Hursomhelst.
Jag är lycklig. Känner att jag har ett innehållsrikt liv och mår bra.
Ibland sitter jag och ler inom mig att jag gått och gift mig. Haha. vilken kick. Och vilken underbar anledning jag gifte mig av också. Kärlek.