bigtown

2008.

Mitt år började på Trafalgar square i London där jag och ett dussin italienare och australienare stod och ropade Happy new year!  Det var kaos och fullproppat med folk från hela världen. Och det var roligt!


Nyår på Trafalgar square i London.

Efter att ha bott på 3 olika hostel i 6 månader flyttade jag och Brandon in i en lägenhet i Kensal green som vi delade med Brandons jobbarkompis. Var enda liten sak i lägenheten uppskattades så efter att ha delat allt i hostellivet. Även om vårt rum var vardagsrummet.


Hostel nummer ett.


Vår lägenhet i Kensal green.

Men innan vi flyttade in i lägenheten tog vi faktiskt en tripp till Amsterdam, jag och Brandon.
Cirka klockan 3 på morgonen mötte vi en jobbarkompis till Brandon som skulle ge oss lift till Bryssel. Vi kom med bilen till båten som skulle ta oss över havet. Eftersom både jag och Brandon sov då passen skulle ges, upptäckte vi ej att han inte fått en stämpel i sitt pass, vilket var själva anledningen till att vi skulle lämna London så Brandon kunde få förlängt visauppehåll i London.
Över havet vi kom, och så somnade vi igen i bilen.
Efter ett tag väcker jobbarkompisen oss och säger att vi är i Belgien. Brandon och jag tittar upp nyvakna och det enda vi ser är en motorväg. Jobbarkompisen pekar över en kulle och säger att ditåt är tågstationen.
Vi lämnar bilen och ut på motorvägen  och över kullen. Vilsna.
Vandrar omkring i något bostadsområde, frågar människor efter Bryssels stora tågstation som kan ta oss till Amsterdam. Alla säger olika vägar. Och vi ser vägskyltar som säger att det är några mil till Bryssel. Great, vi var inte ens i Bryssel. Efter cirka 3 timmar hittar vi en liten liten lokal tågstation och därifrån kunde vi ta ett tåg till Bryssels tågstation.
Underbar känsla.
Framme i Bryssel och hoppa på tåget till Amsterdam. Vi båda somnar. Efter några timmar vaknar vi och ser att tåget stannar. Tror bestämt att vi är framm i Amsterdam. Tar våra saker och lämnar tåget.
Efter ett tag börjar vi inse att vi inte alls är i Amsterdam påväg ut från stationen. Vi hade hamnat i Rotterdam.
Vi får panik och börjar springa tillbaka till Amsterdamtåget som såklart redan lämnat perrongen.
Efter cirka 40 minuter kom ett nytt tåg till Amsterdam som vi då tog istället. Och vi fick helt enkelt förbjuda oss från att somna. Sitta och slå på varann för att hålla oss vakna.
Och sedan, äntligen framme i Amsterdam där det hunnit bli mörkt. Brandon säger att han vet ett st'lle där han och hans kusin bodde på när de var där. Men såklart var det stället stängt. I ren trötthet och panik tar vi in på första bästa hostelet precis vid kanalerna.
Nästa dag gick vi runt i ett regnigt Amsterdam och tittade runt.
Och dagen därpå var det hemresa igen.  Vi tar tåget från Amsterdam till Bryssel. Och sedan var planen att ta tåget från Bryssel till London. Brandon pank. Och jag med mitt kort med de sista pengarna för stunden. Måste köpa tågbiljett. Står i kön och tillsist vart det vår tur. Jag trycker in min kod när jag ska betala med kortet. Fel kod. Och igen. Fel kod. Och igen fel kod. Vi lämnar kön. Går till en bankomat och jag försöker 2 gånger till med koder som jag tror jag har. Kan ej göra ett tredje sista försök, då bankomaten skulle ta mitt kort. Vi får panik. Fast i Bryssel . Jag förtvivlad för att ha glömt bort min bankomat-kod. Brandon ringer sin mamma i Los angeles och säger att jag, hans svenska flickvän, glömt bort sin pinkod för sitt bankkort. Hans mamma börjar fråga hur någon ens kan glömma bort sin kod. Jag skäms ihjäl då det vart det första intrycket hans mamma fått av mig. Han frågar om hon kan överföra pengar till ett kontor i Bryssel. Okej , hon säger.
Efter att jag också ringt min familj och berättat allt dör batteriet på min mobil. 5 minuter efter dör batteriet på Brandon mobil.
Brandon vart smart, Vi gick till ett internetcafe och tänkte boka tågbiljetterna via internet. Och det funkade!
Vi ser att vårt tåg går om 20 minuter. Skyndar oss dit.
Passkontroll.
Brandons pass utan stämpel som visar att han lämnat London innan det sista utgångsdatumet.
Han fast i passkontrollen. De säger att jag kan gå. Jag stannar, såklart. Vi missar tåget.
Tanten som har tagit Brandon går igenom hans saker. Tror han är en "fattig mexikan" som försöker ta sig in i London och sno jobb från engelsmännen. Han säger att han visst har pengar och att han har det bättre i USA. Hon hittar hans Mac-laptop och tycker att den är väldigt liten och förmodligen billig eftersom den är liten. Värt av henne och hon borde läsa på om mac-datorer lite mer kanske. De tar fingeravtryck av Brandon och ställer frågor till honom. Försöker ringa hans mamma och se om hans story stämmer (att han vart i europa med sparade pengar men att han ska lämna London snart för att han studerar där hemma i USA, bara att han måste hämta sina saker i London). De får ej tag på Brandons mamma. Ingen av oss kan ringa någon av våra familjer då våra mobiler är döda.
Tanten säger till mig att jag borde förbereda mig för att min pojkvän måste lämna landet den kvällen. "Vi skickar honom hem till USA ikväll". Hon frågar mig frågor för att se om hans historia stämmer. Jag säger som tur var rätt saker som stämde. Hon fortsätter säga att vi kommer splittras. Jag börjar storgråta. De ger Brandon en stämpel i hans pass att han måste lämna London inom 7 dagar. Sedan tar vi tåget tillbaka till London.
Helt slut.


Avsläppta på motorvägen. "Gå över kullen där borta!"


Vår utsikt från hostelet!

I mars åkte jag hem till Sverige i en vecka och umgicks med familjen och vännerna.
Och så var det snö och kallt. Och sedan flög jag tillbaks till London, Brandon, lägenheten och jobb.


På flyget tillbaks till London.

I slutet av mars , bara några dagar efter att jag kommit tillbaks från Sverige snöade det i London. Klockan 8 på söndagsmorgonen kommer Brandon och vår brasilienske vän Jader inrusade och väcker mig. Jag som kommit hem 4 på morgonen från klubbjobbet är jättetrött plus att jag blviti sjuk under natten, hög feber och frossa. Blir medtvingad av Brandon och Jader ut i snön då de vill att jag ska fota dom. Varför? Jo , för ingen av dom hade någonsin sett fallande snö ifrån himlen förut. De var som små barn. och visst, de kom precis hem från deras klubbjobb och kanske lite "glada i hatten" också. De hoppade runt och skrek av glädje. Jag frös mest och höll på att dö.


Som små barn i deras första fallande snö. Brandon och Jader.


I slutet av april kom mamma och hälsade på i London och bodde med oss i vår lägenhet i 2 dagar.
Mamma fick träffa Brandon för första gången och så shoppade och fikade jag och mamma mest.
myspys!


Mamma på ett fik nedanför vår gata i London.

Under juni-juli måndad kom hela Brandons familj och besökte oss i London. Det var intensiva men roliga veckor att lära känna dom alla!


Oss alla i Hyde park.

I slutet av juli bestämde jag och Brandon av olika orsaker att ta vårt pick och pack och lämna London.
Jag ville såklart visa honom lite av Sverige och min familj så vi tog Ryan air till sverige, tyvärr mycket av våra saker vi samlat på oss i London fick slängas. och sorgligt att säga hejdå till alla våra vänner i London med.
Tur dock, att de lever  olika länder, så vi garanterat inte har slutat resa. Vi har många människor och plats att hälsa på hos!
I Sverige stannade Brandon en månad. Under den månaden hann jag visa honom Stockholm, Göteborg, Smögen, Skara och vår sommarstuga i Örlen.

Stockholm. Ett regnigt sådant.

I slutet av Augusti flyger Brandon hem efter ett helt år i Europa.
Jag skulle komma efter honom, 1 och en halv månad efter.
Den tiden var lång och seg. Ledsam och mycket saknad. Men också
mysigt att bo hemma lite igen. Umgås med familj och vänner.


Jag hösten 08.

10 oktober. Packat och klart inför USA och Kalifornien. Orolig för flygbyten. Frankfurt. Philadelphia. Slutdestination Los angeles. Sammanlagd resetid med byten, 17 timmar.
Framme i Los angeles en stor kram från Brandon.


Flög över the rocky mountains.


Well well well. Nu sitter jag här i ett regnigt Los angeles, 12 grader varmt , deras vinter, Blir nog inte kallare än såhär i L.A. Alla huttrar och fryser, tillochmed jag, som typ har vant mig vid det kaliforniska vädret.
Jag och Brandon har fullt upp nu. Vi har pratat med advokat om hur vi ska kunna stanna tillsammans.
En toppadvokat från Orange County, sa ungefär att utan en hel massa pengar, är det giftemål som gäller.
Och vad gör man inte för kärleken? Vi vill vara tillsammans, så vi gifter oss, Stort steg´, jagvet. Men alla dessa dumma lagar och pengar, gör att vi inte har något val faktiskt.
Vi har mycket papperarbete framför oss. Imorse öppnade vi ett bankkonto tillsammans.
Brandons syster Natalie hjälper oss mycket då hon är gift med en kille från Venezuela.
Planen är dock inget riktigt bröllop. Först signera några papper i cityhallen. Då är vi gifta. Sedan typ en liten liten ceremoni på PV, palos verde för just Brandons mamma, joel och systrarna och barnen.
Jag vill ju ha ett riktigt bröllop i framtiden då MIN familj är där också, såklart.

Så , ja. Detta var väl mitt år.
Och så slutar väl jag året som Mrs. Mendez , eller vad tror ni ?


PV , Palos verdes här i närheten.


Vår första bild tillsammans.
London 22 sept 2007.

Merry Christmas and Happy new year!

Stor nyhet i USA. Och jag fann den även på aftonbladet.
Ni har väl inte missat presskonferencen George Bush var på i Irak och att en tvreporten kastade båda sina boots på George Bush`? Men Bush imponerar. Snabb som blixten hann han ducka under båda boots-attackerna och även ge ett stort smile!

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article3995153.ab

Kopiera länk och titta på aftinbladets tv. Tvklippet fanns på Youtube för et tag, men då presidenten vart inblandad ville youtube ta bort det efter en timme.

Detta är den roligaste händelsen detta år!

jag önskar att jag var den som kastade skorna.

I lördags hann vi precis i tid till Lucian i svenska kyrkan. Det var så fint, även fast barnen och ungdomarna i luciatåget sjöng rätt så fult och att de sjöng på svenska med en stark amerikansk touch på det hela.
Jag blev allt lite rörd och fick några tårar i ögonen. Men är det inte häftigt att som svensk kan gå på Luciaframträdeande i L.A,? Det tycker jag.
Det var rätt så roligt att titta på människorna i kyrkan också. ALLA barnen utom 2 hade blont hår. ALLA kvinnorna-mammorna till barnen var svenskar med blont hår förutom En. "Alla" papporna var amerikaner med bruna ögon och mörkt hår. Lite tufft att de skandinaviska blonda generna är starkare.
OBS: Detta är prat om människorna på läktaren i kyrkan där jag och Brandon stod. Mycket möjligt att det var annorlunda vid platserna nedanför läktaren.
Brandon tyckte det var häftigt med vår Lucia-tradition också.

Vår lägenhet känns bra. Jag och Brandon städade vårt rum riktigt fint igår och Dan tog hand om all disk. Great!
Så idag har jag köpt ingredienser för att göra svenskt julgodis. Har förberett med mammas handskrivna recept.
Hoppas det går bättre med julgodiset än det gick med lussekatterna.

Vår gran börjar bli brun. Tror jag. Får den kanske för lite vatten och sockerbitar?

Bill Murray är nog en av favoritskådespelarna jag har. Häromdagen såg vi på en gammal och ganska fånig film med Bill Murray. Men även om den var lite fånig gjorde Bill Murray den jätterolig. Han vet hur man gör roliga reaktioner med ansiktet! Filmen hette The man who knew too little.

Appropå film hyrde vi filmen Wanted med Angelina Jolie och tittade på den igår kväll. Den var sådär. Och jag har svårt att gilla Angelina Jolie. Hon är nog bara för mycket.

Regnar gör det också i Los angeles idag. Det är underbart! Har saknat regn så mycket. Så uppfriskande luft ute nu. Cirka 13 grader varmt. Vilket jag också gillar. Perfekt helt enkelt.

Och så har jag handlat mjölk och fiskpinnar idag. Även oss människor i L.A har en vardag med fiskpinnar. Mums!

Det första jag såg när jag nyvaken kom in till köket imorse, var att någon placerat en tom ölkartong på toppen av vår lilla julgran.
Vilket ledde till 2 funderingar.

1. Vem gjorde det? Inte jag, inte Brandon , och då återstår bara en, Dan. Och det var han.

2. Var det ett smart drag av han att placera en tom ölkartong på toppen av vår gran då vi just för stunden inte har råd att fixa en liten stjärna, så man helt enkelt får köra på "man tager vad man haver".  Maybe baby.


Vad tycks?

Är man i L.A. KAN man ha väldigt höga krav på sig själv. När jag går förbi stranden ser jag alla som joggar med sina perfekta kroppar (just för att dom joggar iofs, vilket jag också SKA börja med) och med snygg solbränna. När jag går i ett stort shoppingcenter ser jag alla med de lyxiga designerväskorna, skorna, kläderna. Det finns ett ställe som heter Tj Maxx här som säljer förra årets designers-saker för typ billigare pris. Jag åkte dit igår för att kika. Herre gud. Tusenlappar för en väska, och det är billigare än vanligt. Saken är den att om jag vart rik, kanske jag också hade varit en av dom med de häftiga väskorna. Men mitt bankkonto är inte så välfyllt ( ni kan dock skänka mig pengar, låt mig veta hur mycket ni är villiga att skänka, så fixar jag detta). Men jag vet inte ens någonting om designerväskor, kläder eller skor. Jag vet några namn, men vad är ett namn värt när jag inte ens vet någonting om dem? Därför gillar jag second hand och superduper-billig rea, för då behlver jag inte veta så mycket om klädesplagget, jag är nog för lat.
Sedan ser man ju alla vackra människor med deras superduper-vita leende, som vissa av dom har fått från tandläkare för dyrt pris. Som jag inte heller har råd med.
Därför är jag så glad åt att photoshop finns. Det kostade mig bara 15 sekunder att ge mig själva vita tänder!

                                                     Tadaa!

ps: jag gav mig själv lite solbränna i photoshop också..

Jag har nu äntligen funnit en choklad adventskalender! Det var ingen lätt match minsann. Lycklig som jag blev, köpte jag en var till Brandon och Dan. Och även till Patty och Joel.
Jag har nog aldrig vart så allvarlig med "traditioner" som vi har där hemma, tills nu, när jag inte är hemma.

Min adventskalender.

Den 21:a november hängde jag med Patty, Joel, Natalie och barnen till akvariumet i Long beach. Det var fint.


Joaquin och Isabella tyckte att det var häftigt med alla de stora fiskarna.


Thanksgiving
Först åkte vi till Brandons mormor och morfars hus, ligger nästan i Hollywood.
Där åt vi mexikansk stil på Thanksgiving. Kyckling istället för kalkon. Någon potatisgratäng a la mexiko?? istället för stuffing. Bönsalsa istället för Gravy. Men de hade faktiskt potatismos.  Allt var jättegott. Och jag vart mätt som en plätt!
Meeeen, sedan dök ju Brandons storasyster Natalie upp med henne man o hans bror. De hade mig sig tre pajer!
Jag vart mer mätt.
Sedan var det bara att ta sitt pick och pack och åka till Joels föräldrars hus i Manhattan beach.
Där var allt traditionsenligt. Den släkten är mer lik en svensk släkt med traditioner än den andra släkten, med förmodligen traditioner de med, bara ovanliga för mig.
Så, hos Joels för'äldrar var det mostrar och farbröder och hej o hå och kusiner hit och dit. Kalkon , stuffing, potatismos , gravy , ja ALLT som det ska vara på Thanksgiving här fanns där. Jag var dock mätt och tog bara en smakbit. Intressant smak , men helt okej.
Sedan åt jag en jättestorbit av Pumkinpie med vispad grädde dock ihih.
Jag kände mig riktigt bekväm i deras släkt , (jag gör ju inte det ÄNNU hos brandons släkt då det blir mycket spanska och jag ej kan vara i konversationerna , men jag blir bättre o bättre på spanska varje dag!). Pratade mycket med Brandons äldre styvkusiner och de var riktigt trevliga. De bor i San diego och sa att de visar oss runt om vi kommer ner dit, cirka 1 och en halv timmes körning, inte så farligt ju.
Sammanfattning av Thanksgiving, MYCKET MAT.


En glad svensk firar amerikansk Thanksgiving.


Fr V. Matata, Joel, Patty. Gordo, Joaquin, Brandons lillasyster Jackie, Isabella och Jackies pojkvän Ryan.

Födelsedagskalas för tvillingarna i lördags. 2 År.
Mycket tårta oh ballonger och paket.


Tårtkalas!


Alla syskonen tillsammans!