bigtown

Det är så mycket som hänt sedan jag slutade gymnasiet.
London, bli förälskad, bo i 3 olika hostel under 6 månader, flytta till "egen" lägenhet och bli sambos och jobba.
Hemma med familjen och presentera pojkvännen och visa "turistiga" ställen i Sverige.
Los angeles, lära känna pojkvännens familj och släkt, fira första julen borta, gifta mig.

Jag menar, jag slutade gymnasiet för typ 1 år och 8 månader sedan.
Är inte detta en ganska maffig "lista" på saker som man "hunnit med" under mindre än 2 år?
Inte för att "listan" är såå lång. Men det känns som att sakerna som finns på "listan" är ganska stora.

Men jag är glad.
Idag har vi skickat in de sista papperna för giftemåleriet. Det känns så skönt. Jag vill aldrig mer stressa så mycket som vi har gjort med alla de "sista minuten"-sakerna vi kommit på.
Vi gifte ju oss inte för att vi kände oss lata och tyckte att det var den enklaste sättet.
Det har varit mycket papper att fylla i, skriva in på datorn, göra kopior av, översätta personbevis, fixa ägarskap av minst 3 saker tillsammans, gå till doktorn för tester m.m. Och mycket stress har det vart som fått oss i obalans och oro.
Jag har många gånger känt mig alldeles för ung för allt detta. Jag pallar det inte. Sånt här ska väl inte jag som bara är 20 behöva gå igenom! Men så får man sätta sig ner och tänka på varför man gör det. Kärlek är ju bland det starkaste och finaste känslomässigt en människa kan ha.
Jag har hört många ord som "du är för ung" , "du är så långt borta"  " vill du verkligen göra detta?" Och förmodligen har någon tyckt och tänkt att jag kanske lär mig en läxa av detta om någonting gått fel eller så. Att jag kanske "tröttnar" på detta och kommer hem.
Men tänk på, man måste ge för att få. Jag gifte mig, gav, för att få vara med personen jag älskar och vill vara med.

Kan man verkligen säga att någon är för ung för att gifta sig när man inte har så många andra alternativ för att få stanna tillsammans ? Det är ju som att säga att någon är för ung för att älska någon, vara ihop. Ha ett förhållande. För i mitt fall är det ju precis vad vi vill. Ha ett förhållande. Jag tror inte att jag hade pallat att ha ett långdistansförhållande med någon på andra sidan jordklotet och ses en gång om året.
Därför känner jag mig inte det minsta dum och omogen att jag gifte mig. Det kändes ganska självklart, om det var det som krävdes av oss. Varför inte?

Jag känner såhär: Jag är 20 år och NU börjar livet. Och är det inte underbart att då ha någon vid sin sida att leva livet med?
Visst är jag en ganska spontan tjej. Men det är ju jätteroligt att vara spontan. Jag älskar att vara spontan. Och då känns det ju jätteroligt att jag gifte mig spontant med.

Jag är så fruktansvärt glad att jag inte kommer att behöva sitta om 10 år när jag är 30 och ångra att jag aldrig gifte mig med Brandon för att jag var för ung, att jag lämnade det underbara kaliforniska livet hem till Skövde och inte veta vad jag ska göra med livet och då tillpåköpet med ett krossat hjärta.

Och visst är det bra att vi lever i en sådan modern värld att det det "endast" är en 13 timmars flygresa ifrån mig och Sverige där familj och vänner finns.
Jag menar, tänk bara på alla de som åkte till Amerika i början av 1900-talet , familjen där hemma kunnde väl knappast räkna med att få se varandra igen.

Hursomhelst.
Jag är lycklig. Känner att jag har ett innehållsrikt liv och mår bra.
Ibland sitter jag och ler inom mig att jag gått och gift mig. Haha. vilken kick. Och vilken underbar anledning jag gifte mig av också. Kärlek.