På bussen
När jag bytte buss i Downtown Long Beach idag efter jobbet hamna jag framför en tjej som snacka svenska med nån i mobilen. Efter att hon lagt på vände jag mig om och fråga "Pratar du svenska?". Hhaha, smart fråga. Hade liksom precis hört henne prata just svenska. Hon plugga marketing på UCLA tydligen och hade flyttat till Long Beach 2 veckor tidgare med sin pojkvän. Tydligen bor de bara några busstop från oss. Dessvärre hann vi bara prata i typ 5 minuter, så det blev liksom aldrig riktigt tid att fråga om nummer, kanske ta en fika nåndag eller så. Är man svensk så är man, eller, det är ju typiskt svenskt att liksom vänta in en "bättre tid". Ser jag henne på bussen igen skyller jag på ödet och frågar rätt på, vore kul att känna en svensk i kvarteret!
Brandon är helt tvärt om! Häromveckan då vi var inne i mataffären när vi stod och betala, så ser Brandon att han i kassan har en namnskylt det står Brandon på, så min Brandon säger att han har ett fint namn. Killen i kassan frågar vad Brandons namn är. Min Brandon svarar John. Killen i kassan fattar ej. Min Brandon förklarar att såklart han också heter Brandon. Sedan så börjar han berätta att vi precis flyttat till Long Beach, men att han är en "local" i Redondo Beach (folk är stolta över vilka stränder de är ifrån här). Killen i kassan är en "local" i Long beach. Han hälsar oss välkomna till LB och frågar vart vi bor, min Brandon förklarar och nämner en känd bar som ligger precis där vi bor, innan vi lämnar kassan har de båda redan sagt att vi ses väl på baren nåndag` ?
Och thats it.
Brandon är också polare med massa på olika ställen så ibland får jag stå och vänta jättelänge på honom tills han snackat klart med alla.
Det är sådan kulturen är här, man ska prata med allt och alla, i kassan i mataffären, i väntan på bussen, vid övergångsstället osv. Jag gillar det oftast, men det tar en väldans lång tid att vänja sig vid den sidan av den amerikanska kulturen. Nu känns det liksom naturligt för mig att slänga ur mig ett "How's it going" till nån jag står i samma kö med.
ps! Jag slapp regnet efter jobbet. Däremot undrar jag nu vart regnet är?? Älskar regn om kvällarna ju!
Brandon är helt tvärt om! Häromveckan då vi var inne i mataffären när vi stod och betala, så ser Brandon att han i kassan har en namnskylt det står Brandon på, så min Brandon säger att han har ett fint namn. Killen i kassan frågar vad Brandons namn är. Min Brandon svarar John. Killen i kassan fattar ej. Min Brandon förklarar att såklart han också heter Brandon. Sedan så börjar han berätta att vi precis flyttat till Long Beach, men att han är en "local" i Redondo Beach (folk är stolta över vilka stränder de är ifrån här). Killen i kassan är en "local" i Long beach. Han hälsar oss välkomna till LB och frågar vart vi bor, min Brandon förklarar och nämner en känd bar som ligger precis där vi bor, innan vi lämnar kassan har de båda redan sagt att vi ses väl på baren nåndag` ?
Och thats it.
Brandon är också polare med massa på olika ställen så ibland får jag stå och vänta jättelänge på honom tills han snackat klart med alla.
Det är sådan kulturen är här, man ska prata med allt och alla, i kassan i mataffären, i väntan på bussen, vid övergångsstället osv. Jag gillar det oftast, men det tar en väldans lång tid att vänja sig vid den sidan av den amerikanska kulturen. Nu känns det liksom naturligt för mig att slänga ur mig ett "How's it going" till nån jag står i samma kö med.
ps! Jag slapp regnet efter jobbet. Däremot undrar jag nu vart regnet är?? Älskar regn om kvällarna ju!
Kommentarer
Trackback
