bigtown

Glöm vad jag skrev i förra inlägget...
När vi kom till veterinären säger han att vi ska betala, men "Ni får aldrig, aldrig tillbaka er katt". Vi blev totalt förrvirrade och frågade varför han ringde oss imorse, sa att vi  skulle få delbetala OCH få tillbaka våran katt.
Vi fattar inte vad hans problem är. Vem gör så? Ringer och ger goda nyheter och när vi anländer där har han ändrat sig.
Jag menar, den dagen då vi tog in våran katt när han va sjuk, gav doktorn inte oss någon chans. Han sa att det kostar si och så mycket och att de inte tar emot delbetalningar. Innan vi tog in honom ringde vi doktorn och sa att vi ej har så mycket pengar just nu men vi delbetalar gärna, så länge våran katt får vård.
När vi tagit in vår katt till kliniken sa doktorn att "Har ni inte 2000-3000 dollar nu så måste ni ge upp eran katt". Vi sa att vi ju inte kan det men delbatalar gärna, vi vill ej ge upp våran katt sa vi. Vi hade kunnat ta katten till en annan klinik som faktiskt tar emot delbetalning, för vem sitter med 2000 dollar i cash i fickan liksom..men doktorn sa att vi inte fick ta med vår katt nån annanstans för han behövde vård direkt, och det förstod vi ju för allt vi ville var att han skulle överleva. Men doktorn gav oss liksom INGEN chans att få behålla katten.
Och så har han mage att göra såhär mot oss imorse...
Så, imorse står vi där redo med en check på 500 dollar och vill börja betala doktorn i tro om att vi får tillbaka vår katt, säger dom att de gärna tar checken men katten får vi aldrig se igen. Vi pratar med doktorn och frågar honom varför han ens ringde oss imorse liksom..
I slutändan efter att doktorn stått och sagt flera gånger " Ni får aldrig tillbaka honom igen, han är inte er längre", sprang jag ut ur kontoret storgråtandes och Brandon efter. Sedan fick vi skynda till begravningen.

Alltså, vilken skit-påsk.

Vi kom nyss hem ifrån Redondo och Brandons familj.
Efter begravningen var vi hemma hos brandons låtsas-mormor och alla var där och åt och umgicks. Jag minglade runt men det slutade sedan med att jag började spela pingpong ute i trädgården med Brandons 10 och 13-åriga låtsas-kusiner som jag knappt känner. Jag var faktiskt ganska duktig.

Oh well.

Vet inte, ni kanske tycker att det är jättefånigt eller onödigt med hur vi försöker få vår katt tillbaka och gällande pengar och allt, men vi älskar den katten, han betyder jättemycket för oss. Och hur allt det här gått till, hur veterinären har betett sig mot oss gör inte saken bättre. Jag har läst många forum online med sådana här situationer och det är många som skriver  "om man inte kan betala för ens katt's doktorsbesök osv, borde man inte ha en katt"
Helt fel, tycker jag. Ens kärlek till en katt har inget med pengar att göra. Och är man dessutom villig att delbetala varje månad för räkningen, men bara att man inte har pengar just den dagen då katten blev sjuk, gör det en till en dålig kattägare? Alltså, ärligt talat. Hade jag gått och brytit benet idag och åkt på en 3000 dollars räkning, hade jag inte kunnat betala det idag heller. Det är inte många som faktiskt går runt med ett konto fyllt med flera tusen dollar varje dag, jämt och ständigt. Det är en ganska stor summa.
Men doktorn vet att vi alltid tagit honom för spruta och grejer och det har aldrig vart något problem för oss att betala 100 dollar för det och för medicin osv.
Och de flesta vi pratat med om detta, har sagt att veterinären absolut inte kan göra såhär.
Vi får se hur det går.

Ni anar inte hur tomt det är när jag kommer hem ifrån jobbet och är van vid att Mozart alltid möter mig vid dörren och jamar, och nu är han inte här.