bigtown

I går kväll var en såndär jobbig kväll.
Brandon och Dan gick mig på nerverna, jag fick bara nog. Gick in till vårt rum och kände mig ensammast i världen.
Att för stunden bara ha sig själv att umgås med om dagarna, förutom nannydagarna då jag pratar med 2åringar , gör mig galen. Jo, jag tycker om att vara för mig själv ibland, men inte jämt. Så jäkla rolig är jag inte att umgås med.
Lite press hit och dit känner jag ibland ifrån Brandons familj om jobb. De förstår inte alltid varför jag är så rädd att söka jobb för stunden, när jag helst av allt bara vill vänta tills jag FÅR jobba. Deras syn på jobbande är väldigt stark. Detta låter kanske som en fördom eller något, men mexikaner har alltid jobbat riktigt hårt och ibland går jobbet före familjen.
Inte för att det är så riktigt i Brandons familj. Men man känner ju vibbarna.
Och att jag dessutom måste vänta tills Juni för att kunna börja plugga, gör ju inte dagens situation bättre.
En vän hade suttit fint just nu. Men vart hittar jag en vän? Jag kan även det känna att folk tycker att jag inte har några vänner här. Men jag menar, man kan ju inte direkt bara gå ut på gatan och grabba tag i en person och få den att bli min vän. Brandons vänner är typ bara killar. Och det är endast ett fåtal av dom som har flickvänner. Och när vännerna kommit till vår lägenhet, tar de ej med flcikvännerna direkt, eftersom de ju går hit för att ha en "grabb-kväll". Och så är det ju bara jag då, som känner mig ensammast i världen, mitt under deras grabb-kväll.
Och L.A, är stort. För tillfället har jag bara min cykel. Svenska kyrkan ligger i San Pedro. Det skulle ta mig cirka 3.5 timmar att cykla dit. Hoppas att någon förstår mig, om jag säger att det är lite för långt för mig att cykla. Jag vill ju inte heller ses som lat. Jag vill ju inte heller att folk ska tycka att jag inte ens försöker.
Los angeles är verkligen inte som London, där man kan ta sig överallt med tunnelbana och buss, där det kryllar av svenskar och där man ganska lätt kan komma in i ett liv, inte omöjligt att få vänner som bor nära. Och där jag kunde jobba lagligt.
Samtidigt var ju Brandon i London och förmodligen tänkte samma sak som jag med jobb.
Men han hade tur. Vi bodde på hostel. På hostel träffar man massor av folk, knyter kontakter och får hjälp.

Jag lovar att jag skiter i allt annat "klagomål" om någon bara ger mig en vänskapskrets. Jag vill ha ett "eget liv" på sidan av i mitt och Brandons förhållande. För ibland går man varann på nevererna men jag tror inte att det hade vart så mycket om jag bara hade kunnat ha ett liv här med. Och då känns det ju så onödigt att småtjaffsa när man vet att det inte hade behövt hända , om jag bara hade haft vänner.
Och visst är det en kompis till Brandon vars flickvän och jag har bytt nummer.
Hon är dock lite äldre än mig, typ 22 eller 23, och hon och hennes vänner går ut och sånt. Och jag kan ju inte hänga med.
Hon sa dock att jag kan höra av mig när jag får lite ledig tid över.
Hon skulle bara veta, ingen har så mycket ensam och ledig tid som jag.
Jo , självklart ska jag försöka jobba på att ta kontakt mera med henne, se om vi kan ses någondag. Bara att jag vill jobba lite på det. Tycker inte om ett raskt "rakt på", det ska licksom smyga sig på. En vänskap ska växa sig fram. Därför är skolorna perfekta. Där börjar man säga något till varann, nästa dag är man i ett grupparbete tillsammans och kan hända måste arbeta på uppgiften på fritiden. Och så kanske man vill ta en paus mitt i allt pluggande så att man går och tar en fika tillsammans. Och efter några veckor känner man att en vänskap är på gång. Typ.

Det kanske låter som att jag är jättenere och håller på att bli galen. Så illa är det väl egentligen inte. Bara att vissa kvällar är jobbiga. Vissa kvällar är hemlängtan och funderingarna på vad jag skulle göra just nu om jag var i Sverige. Kanske fika med mina vänner, som vanligt. Fikakvällarna var mina favoritkvällar. Jag saknar det.