bigtown

Det känns som att jag befinner mig på en öde ö och inte vet vad som händer. Att jag där mitt i smeten, fast ovetande.
Jag har typ stängt av civilisationen en tid nu. Orkar inte med allt elände i världen. Jag undviker det. Jag hör polis- och brandbilar minst 10 grr dagligen här, bara i vårt kvarter i Redondo beach, L.A. Men jag vill inte veta vad som sker och är orsaken till dessa sirenljud.
Jag har inte tittat på nyheterna på hela våren, känner bara att det är same old same old. Folk mördar. Folk dör. Flygplan störtar. Barn kidnappas. Människor svälts till döds. Om jag ser något sådant på tv eller läser det, sitter det fast i hjärnan på mig länge länge, jag kan liksom inte släppa det. Detta innebär att jag har negativa tankar som cirkulerar omkring i mitt huvud och tar upp för mycket utrymme så att inte några av mina positiva tankar kommer fram.
Förresten så har man tillräckligt med bekymmer i sitt eget liv. Dessa bekymmer ses förmodligen som onödiga och väldigt små om man jämför med en riktig katastrof, men man kan faktiskt inte hålla på att jämföra hela tiden. Anser jag att en liten sak är ett stort bekymmer för mig, så är det ju så. Och om jag då skulle älta detta plus allt elände i världen skulle jag inte orka med.
Har problem så det räcker. Jag är stressad, frustrerad, orolig och uttråkad för all byråkrati jag och min man Brandon måste gå igenom och aldrig får vi något svar på alla de frågor vi skickar in till migrationsverket. Jag känner mig inte säker och riktigt hemma med en fast plats att vara på just nu. Ibland känns det tillochmed som att jag inte har något liv , att jag faktiskt bara går runt och väntar på att få ett liv. Föreställ er hur det känns. Jag kan inte jobba. Jag kan inte plugga. Jag måste "gömma" mig varje gång ägaren till lägenheten kommer förbi eftersom jag ej står med på kontraktet. Jag måste fråga mamma och pappa om pengar då jag inte har så det räcker till, usch vad jag känner mig otillräcklig och hjälplös då. Jag får höra av vissa att jag kanske inte ens försöker tillräckligt, hatar att få höra sånt, det är så lätt för personen i fråga att säga så, men att vara den personen som får höra det är inte kul. Sånt gör mig ledsen. Om de bara visste hur mycket jag vill, försöker och önskar att allt var annorlunda. Och visst hade jag kunnat göra allt det jag skrev att jag inte kan. Men då hade jag fått göra det olagligt. Jag vill inte ha ett olagligt liv. Jag vill inte behöva hålla på att gömma mig, använda fejkpapper+id+nummer osv. Jag skulle inte känna mig fri om jag levde så. Jag vet att det är massor av människor här som lever så, att de har kommit hit till L.A från sydamerika för att få ett bättre liv. Jag tycker att det är bra, modigt av dom , om de själva känner att de har det bättre.
Men jag kan bara tala för mig själv och jag vet att jag inte skulle må bra av det.
Anledningen till att jag gifte mig med Brandon var för att jag ville att vi skulle kunna stanna tillsammans och därmed göra det den lagliga vägen. Om jag skulle börja jobba och sånt olagligt, skulle planen med giftemålet vart bortkastade pengar och tid, för då hade jag ju bara kunnat stanna här illegalt och jobba. End of story. Därmed går jag här kanske inte allt för glad omkring och väntar tålmodigt på våra giftemålspapper att bli klara. Att vi någon gång ska komma framåt. Om allt bara hade gått bra och rätt från början med våra giftemålspapper, hade jag nu omkring denna månad haft allting klart och haft tillåtelse att jobba osv. Men något gick ju fel och därför fortsätter vi vår kamp med att skicka in papper det förfrågas om, få brev som säger att något är fel och att det måste fixas annars måste vi betala massor av pengar osv. Allt går ut på pengar. De tjänar massor av pengar på oss. De njuter förmodligen av alla små misstag med papperern som finns och bara fortsätter att mjölka oss på pengar. Jag hatar det.
Jag vill bara starta ett liv nu. Det är allt. Ett liv. Just nu är jag i mitten av ingenstans och vill bara gå framåt, känna mig behövd någonstans.


Bild från google.se